Kalmar
Jag älskar Kalmar. Det är en sån vacker stad. En sån kärvänlig stad. Man får vara precis som man vill, man är omtyckt för den man är. Det är möjligheternas stad. Man inspireras till att utvecklas. Man KAN utvecklas. Växa med sig själv, in i nya uppgifter och roller. Alla är så trevliga mot varandra. Man glädjs åt andras framgångar och man tröstar varandra när så behövs.
Ironi!
Jag tycker väl inte tvärt om, men måste erkänna att jag inte längtar tillbaka. Jag mår faktiskt illa vid tanken. Ta mig inte fel, jag har vissa goa kompisar och nära och kära, men andra? Ni mina vänner är underbara och ställer upp! Men sen finns det dom som man träffar ute t ex. Man har gått i samma klass i nio år, och ändå hälsar man inte ens på varandra?
Jag har varit iväg lite de senaste åren. 3 år på gymnasiet i Skåne, sen Aus och DK. Det har förändrat mig. Visst det kanske e lite knasigt att gå runt och säga hej till varenda människa man tror sig kanska har något bekant över sig. Men visst är det väl ändå trevligare att det väl ändå trevligare att det är på det viset än tvärt om!?
Jag gillar att se möjligheter. Det löser sig! Visst idag tvivlade jag lite, men pappa peppade lite så nu e jag på banan igen. Men jag vet att om man i Klamar försöker vara positiv och se möjligheter kollar folk snett o surt på en.
Jag känner att jag är glad att denna stad inte format mitt liv, för då hade jag varit en deprimerad och tråkig sak. Istället säger jag:
Tack världen för det jag fått se, nu är det bara resten kvar! De senaste 5 åren av mitt liv har jag verkligen levt loppan, gått som på moln! Och det ska jag fortsätta med!
Ironi!
Jag tycker väl inte tvärt om, men måste erkänna att jag inte längtar tillbaka. Jag mår faktiskt illa vid tanken. Ta mig inte fel, jag har vissa goa kompisar och nära och kära, men andra? Ni mina vänner är underbara och ställer upp! Men sen finns det dom som man träffar ute t ex. Man har gått i samma klass i nio år, och ändå hälsar man inte ens på varandra?
Jag har varit iväg lite de senaste åren. 3 år på gymnasiet i Skåne, sen Aus och DK. Det har förändrat mig. Visst det kanske e lite knasigt att gå runt och säga hej till varenda människa man tror sig kanska har något bekant över sig. Men visst är det väl ändå trevligare att det väl ändå trevligare att det är på det viset än tvärt om!?
Jag gillar att se möjligheter. Det löser sig! Visst idag tvivlade jag lite, men pappa peppade lite så nu e jag på banan igen. Men jag vet att om man i Klamar försöker vara positiv och se möjligheter kollar folk snett o surt på en.
Jag känner att jag är glad att denna stad inte format mitt liv, för då hade jag varit en deprimerad och tråkig sak. Istället säger jag:
Tack världen för det jag fått se, nu är det bara resten kvar! De senaste 5 åren av mitt liv har jag verkligen levt loppan, gått som på moln! Och det ska jag fortsätta med!
Kommentarer
Trackback
